Jag har under längre tid haft gott om tid och möjlighet att meditera över vad man kan kalla just för jippokyrkan. Vad karaktäriserar en jippokyrka?

• Man prioriterar sk ”omväxling” där man har olika gudstjänstformer olika veckor. T.ex. en högmässa i månaden, en familjegudstjänst och sen lite olika med temagudstjänster osv…
• Man gör gudstjänst för de som inte går i kyrkan

Detta får en del obehagliga följder som man inte verkat fundera särskilt djupt på.

Om man ständigt ”omväxlar” så lär sig aldrig de som brukar gå i kyrkan hur det är på söndagen. Man är alltid lika mycket novis i sin egen kyrka som den som nästan aldrig går. Det känns väldigt märkligt. Som människa är man rätt ritualistisk. Tänk efter hur många ritualer du har dagligen, du har nog några stycken. Och man vill helst inte att de ska störas för mycket. Vad har du dem för? Jag har märkt att mina ritualer oftast är till för att transportera mig någonstans och skapa en regelbundenhet. Transporten handlar om att inte behöva lägga ned tankemöda på det som kan kallas yttre former, t.ex. tandborstning, man bara gör det. Regelbundenheten handlar om att man som människa behöver sådant som återkommer på vissa sätt för att må bra, t.ex. helgen med sin vila.

Detta är ett av många viktiga perspektiv på gudstjänsten. Som människa är man ritualist. Det innebär att man inte mår bra av att gudstjänsten ständigt är annorlunda och att man aldrig riktigt kan orientera sig. Det är inte samma sak som att vara en strikt ritualist i gudstjänstutformningen, jag vill bara betona den oerhörda vikten av att inte hoppa mellan olika former. Det är betydligt klokare att vecka efter vecka som gudstjänstfirande församling jobba med en form och förbättra den ständigt med små förändringar, så man inkluderar de som alltid går och i görligaste mån inkluderar de som inte brukar gå.

Jag har personligen märkt den oerhörda frihet som kommer när man söndag efter söndag firar gudstjänst på nästan samma sätt. Agendan får stanna i facket och man ber och sjunger alla återkommande stycken direkt ur hjärtat för orden som kommer över läpparna har helt plötsligt blivit mina egna, mycket märkligt! Och man delar den upplevelsen med 50-100 andra som upplever samma sak i mer eller mindre mån, detta gör att det samtidigt är djupt personligt och samtidigt en djup gemenskap i församlingens guds-tjänande. Gudstjänsten blir både djupt personlig och gemensam, den blir både meditativ och frisläppt. Där finns utrymme för personliga möten med Frälsaren. Där finns plats för tvivlaren som kämpar med sitt inre men som ändå kan få använda de trygga orden och sångerna. Du får varje söndag möta Herren i förlåtelse, Ord och i den heliga mässan. Detta helt oavsett hur du själv känner! En sådan fantastisk befrielse!

Över till detta andra: Att göra gudstjänst för de som inte brukar komma till kyrkan är en uppenbar självmotsägelse, men ändå verkar man tänka så på en del ställen. Grejen är att om du hör till målgruppen är det finfint (du går inte i kyrkan), men om du skulle bli en regelbunden gudstjänstfirare så riktar sig inte kyrkan till dig längre, du är utanför igen. Du hann aldrig komma med innan du är utanför!

Sen är det rakt obibliskt och går rakt emot gudstjänstens inre väsen att inte göra den för och tillsammans med de som är regelbundna gudstjänstfirare. Gudstjänst är ju till sitt väsen något som görs som tjänst inför Gud och det riktar sig till den som gör det aktivt. Det ska finnas lämpliga vägar in för den som inte redan är med, men gudstjänsten får inte och ska inte fördummas för dessas skull, för då har man ju sålt smöret och tappat pengarna!

Tags: gudstjänst, liturgi