Läste precis på Dagen om att Skolverket föreslår att man ska minska kristendomens särställning inom religionsämnet. Jag ber om att få tycka annorlunda.
Att lära sig om kristendom är inte ett sätt att missionera i skolan, utan framför allt handlar det om att ge en bakgrundsförståelse för vår egen kultur. För vad som sker mer och mer i stället är att man tar in av det som råkar finnas omkring en i kulturen, med andra ord det man ser på film och det som sägs på TV. Problemet med dessa medier är att de inte alltid ger en särskilt balanserad syn på saker. Ett bra exempel är ”Da Vinci”-koden som för min egen del ledde till att jag har varit tvungen att ett flertal gånger berätta för folk hur den egentliga historien faktiskt ser ut, och som vi också har en mycket god kunskap om ur ett rent vetenskapligt historiskt perspektiv. Därmed inte sagt att alla bedömer historien på samma sätt, men Nya testamentet är inte resultatet av munkars författande på 300-talet…
Så stärk istället undervisningen om kristendom i skolan och stärk lärarnas kompetens på området. Inte för att missionera, utan för att öka förståelsen för vår egen kultur, för hur vårt samhället växt fram, håll oss inte i mörkret där vi leds att tro att kyrkan bara varit en bakåtsträvande kraft i samhället! Låt kyrkans goda inflytande i samhälle också bli känt, likaväl som det negativa och låt människor själva hantera hur de ska se på sin historia och sin egen bakgrund i en kristen kultur!
Vi är på gång med en hel del inför den här hösten, precis som de flesta församlingar i landet skulle jag tro 
Däremot har vi något på lager, som jag har hoppas vi faktiskt är först med, eftersom vi inte hittat någon annan som gör det. Så det ska bli spännande, får se vad ni alla tycker…
Mer om det en annan gång.
Min Twitter-ström är betydligt mer aktiv än den här bloggen, den hittar man på http://twitter.com/xduffy.
God kväll!
Hej på er!
Glöm inte att gå och rösta idag, om ni inte förtidsröstat!
Och kom ihåg, att rösta på rätt parti!
Tänker jag tillbaka ett år, så har det hunnit hända en hel del i mitt liv!
För ett år sedan var jag inne i de allra sista veckorna på praxisterminen på Johannelund, jag visste att jag skulle göra mitt adjunktsår i Vaksala och jag hade träffat min handledare Maria för att planera en del. Men jag var fortfarande inte där (där som i präst, alltså).
Den 8 juni prästvigdes jag tillsammans med vänner och bekanta i Uppsala domkyrka, sedan firade vi det hela i Gottsunda kyrka (fast inte i själva kyrkan förstås, utan i församlingsdelen). Och dagen efter var min första lediga dag som präst, då köpte jag lite prästkjortor och testade att ha en på mig på stan. Det kan jag väl påpeka att det tar ett tag att vänja sig vid uppmärksamheten som skjortan väcker…
Vi planerade för att sommaren skulle vara lugn, men jag var ivrig och ville hinna mycket innan semestern. Jag hann också rätt mycket, men var rätt trött när semestern väl kom. Det är dock helt mitt eget ansvar… Jag hade under den tiden mina första begravningar, dop och vigslar. Det kändes jättehäftigt att få vara präst för de människorna. Begravning är kanske mindre häftigt, men lika viktigt och betydelsefullt som de andra kyrkliga handlingarna.
Efter semestern kom höstterminen, då drog all verksamhet igång och konfirmanderna startade i september. Jag började komma in i en sorts lunk, där man börjar känna igen sådant som sker. Allt är inte längre så nytt. Vilket också är skönt!
Under hösten märkte jag tydligt hur den fortfarande korta men ändå växande erfarenheten gjorde allt större skillnad på många sätt för hur jag upplevde arbetet. Det blev bland annat lättare att bara komma i samspråk med människor som jag inte träffat förr. Inte för att jag någonsin (nästan) varit en svårpratad person (hehe), men man vänjer sig vid att möta människor bland annat i en del av de speciella situationer som man ibland befinner sig i när man möter och behöver kyrkan.
Julen var väldigt hektisk, inte helt planerat så, men den blev också oerhört rolig! Jag upptäckte att högmässan är helt fantastisk att fira som präst, om den har lite tryck. Det var dock ingen ny upptäckt vid julen, men julen underströk verkligen den upplevelsen och glädjen.
En annan viktig privat angelägenhet var förstås efternamnsbytet som jag och min kära fru gjorde i mars. Vi hade ända sedan vi gift oss tänkt byta till ett nytt efternamn, men det tog 3.5 år… Läs mer om det här.
Sen kan man nog säga att mina tankar under i princip hela 2009 hittills varit centrerade kring arbetsfrågan, var kommer jag att arbeta från och med 9 juni i år?
En annan höjdpunkt den senaste tiden var konfirmandlägret vi hade i Undersvik, det blev jättelyckat och en höjdpunkt både för konfirmanderna (tror jag bestämt) och för mig personligen (men säkerligen även för andra ledare!).
Tack och lov sökte rätt få tjänsten jag ville ha i församlingen, så den lystes ut igen och jag fick chansen att söka den. Och rätt nyligen nu fick jag beskedet att jag fått den. Vilket känns oerhört roligt eftersom jag trivts bra i Vaksala, och väldigt gärna fortsätter där en tid framöver (hur lång får Herren bestämma).
Idag har jag konfirmerat konfirmanderna i min basgrupp och assisterat vid den andra basgruppens konfirmation. Och nu står jag inför min sista vecka innan jag går på semester och sedan inte längre är pastorsadjunkt, vilket förstås också föranlett det här inlägget lite grann…
När jag sedan börjar arbeta igen den 9 juni, är det som ungdomspräst i Vaksala med bas i ett annat distrikt och delvis andra uppgifter och lite ”nya” medarbetare (”nya” eftersom jag ändå träffat alla och haft en del med dem att göra). Det känns som att det är dags nu.
<3
om matte har något gott på gång i kötet…
…som jag kan få?
Ja, nu är det både klart och officiellt, både K. och jag heter nu Silverkors i efternamn!
Hoppas det smakar, annars: get used to it 
Som jag skrivit i de mail jag skickat ut, så har viljan och reflektionen kring ett nybildat efternamn funnits med sen vi skulle gifta oss för 3.5 år sedan. Men då hade vi inte inspirationen eller tiden att komma på det namn vi skulle ha. Så det har tagit sin tid, och vi hade Silverkors klart redan för mer än ett år sedan, men har testat det en hel del under tiden, för att se om vi kan tänka oss att heta det.
Och det kan vi, men ovant är det verkligen, än så länge. Det är första gången jag byter efternamn och det gör ju att det kommer ta ett tag att vänja om sig, tror jag. Min kära hustru är nu inne på sitt femte efternamn (nej, hon har inte varit gift tidigare), så det är inte lika omvälvande för henne
Jag kommer återkomma till ämnet med kristen tro och fildelning, har bland annat sett kommentarerna på kyrkpressen, men den här veckan är för full med annat (jobb framför allt).
Och jo, hemsidan kommer byta domän (och webbhotell) till silverkors.net inom en snar framtid, men var inte orolig, fredin.org-länkarna ska jag se till att de funkar något år framöver (i alla fall), så edra länkningar håller och likaså länkar som går direkt till inlägg, ska nog gå att få fungerande med (med hjälp av mod_rewrite, detta monster!).
Ha en bra dag!
Jo, jag har noterat Dagens fasteblogg, men det är inte den jag är ute efter att skriva om nu
Utan att jag för egen del ska göra lite mer av fastan i år än jag oftast gjort av fastan tidigare år. Jag ska inte svälta mig själv, däremot försöker jag aktivt att minska mitt intag av mat och jag kommer under två veckor att köra Atkins-metoden fas 1. Det är förstås inte enbart gudliga motiv i det hela, utan en god portion motivation kommer av att jag behöver tappa ungefär 16 kg, där 6 av de kilona har kommit sedan prästvigningen…
Jag funderade ett tag på att skriva min faktiska vikt här och sedan uppdatera efterhand för att liksom pusha min egen motivation lite mer, men jag tror det räcker att helt enkelt här skriva mitt mål och framöver uttrycka mig i x-y, så att säga.
Karins väg ned i vikt är också en inspiration och varning! Hon skrev att hon snittat på 5 kg upp per år som präst, vilket inte är en utveckling jag vill vara med om (men riskerar)!
Vet dock inte om jag kommer hela vägen fram till påskhelgen, men jag hoppas att komma en bra bit på den.