I fredags predikade och celebrerade jag mässa i Lötenkyrkan i Uppsala, vid öppningsgudstjänsten för lägret Livsväg 08 som gick av stapeln då. Det var (sades det då) ungefär 130 personer där, varav den absoluta majoriteten i åldrar mellan 20-35 år. Vilket är målgruppen för lägret.

Det var spännande att få predika för en så stor och ung församling, och absolut första gången jag gjorde det på ett läger också. Förberedelserna innebar en rätt duktig dos predikoangst, som iof alltid hör till. Men jag (som fortfarande är en rätt ny präst och därmed rätt ny på predikningar också) lärde mig en del mer om hur man kan tänka när man lägger upp en lite längre predikan, för att folk ska kunna hänga med hela vägen och inte somna halvvägs. Min största lärdom förutom att det gick bra, är att det kan vara en idé att inte skämta lika mycket när jag kommer in på de mer djupa och berörande delarna mot slutet av predikan. Det är vad jag kommit fram till hittills i alla fall, förutom att jag fått en del tack av folk som var där. Men jag inbillar mig inte på något sätt att jag är en ”färdig” predikant som inte behöver slipa och jobba mer med både innehåll och presentation

Igår, i söndags alltså, så höll jag ett föredrag om Emerging/missional church. Det kändes bra, det var också spännande att göra detta – eftersom även det var för första gången. Dock kändes det förvånansvärt naturligt, vilket jag tror beror på att jag gjort liknande förut tillsammans med Mattias Thurfjell, och att jag förstås jämt och ständigt talar inför folk numera (med tanke på alla samlingar, gudstjänster, dop och begravningar — och förstås enstaka vigslar).

Så sammanfattningsvis: Jag är nöjd med helgen, det gick ju bra med predikan, mässa och föredrag. Men jag ser samtidigt gott om möjligheter att fortsätta utvecklas på alla dessa områden.

Detta inlägget är ett svar till Joachim Elsander (Kolportören) som kommenterat lite på ett tidigare inlägg jag skrivit, som handlar om min uppsats, en missionsformad folkkyrka. Men jag tänkte att det kanske kunde vara intressant för fler.

Joachim skrev ned några tankar utifrån föredrag han hört med Alan Hirsch för några veckor sedan, läs gärna hans kommentar.

Bland annat så betonade Allan det allmänna prästadömet väldigt starkt. Allan sa att han hade två saker emot Luther: 1. Hans antisemitism och 2. Att Luther upptäckte det allmänna prästadömmet men snabbt stoppade undan den upptäckten för att behålla maktstrukturerna i kyrkan.

Att Luther blev anti-semitisk på äldre dagar är knappast särskilt smickrande för honom eller något som vi lutheraner brukar betona. Så det känns lite barnsligt av Alan att ta upp det.

Vad gäller att han stoppade undan det allmäna prästadömet så vore det intressant att mena vad han menar med det? Och vadå vilja behålla maktstrukturerna i kyrkan?

Allan menade vidare att alla kristna rörelser som vuxit och förvandlat världen har en sak gemensam, man har en okomplicerad och enkel syn på kyrkan/församlingen men man har en hög och utvecklad syn på lärjungaskap/efterföljelse. Vi gör många gånger precis tvärt om, vi krånglar till det här med kyrkan något så otroligt. (Statskyrkor, Katolicismen men även Amerikanska sk Megakyrkor togs som exempel) De positiva exemplen tog han från den tidiga kristna församlingen och från kyrkan i Kina. Det var när biskoparna och prästerna och alla makt hierarkier plockades bort under Mao som församlingen exploderade.

Jag tycker det låter som rätt märkliga påståenden, så alla väckelser som skett inom katolska kyrkan räknas inte? Eller för den delen andra inomkyrkliga väckelser?

Jag håller med om vikten av att betona lärjungaskapet, men att sätta det emot tydliga strukturer känns märkligt.

Jag postade igår ett inlägg på Kyrkans framtid-bloggen som uppföljare till mitt förra inlägg där jag analyserade situationen mellan Dagen och Världen idag. Uppföljaren heter passande nog: Att göra en höna av en fjäder eller ”Vår tids stora kristna problem del #2″. Läs den gärna, den är lite kortare och aningen vassare i attityd.

Annars har vi haft två dagar på Johannelund som heter ”Vuxnas väg”, som samarrangerades av Johannelund, PIUS (den pastorala utbildningen om man går den ”vanliga” vägen att bli präst i Uppsala), Ersta-Sköndal (diakonutbildning) och Sigtuna fhsk (församlingspedagoger). Det var trevligt och rätt så bra. Men jag fixar inte riktigt den ”nya” välsignelsevarianten där man inte säger ”i Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn”.

Har också spelat in en ny godpod idag, tillsammans med Magnus som går i min klass. Men jag har inte lagt upp det än, funderar på om jag ska försöka köra en normaliserare först för att få bättre ljud. Måste bara lista ut hur…

Jag minns hur man under högstadiet försökte tuta i oss att Islam var en större religion än kristendomen, dock skulle kristendomen vara mer utbredd geografiskt. Vilka dumheter, jag minns att jag hade en sån där ungdomsalmanacka där statistik över världsreligionerna fanns och kristendomen var ungefär dubbelt så stor som Islam.

Under gymnasiet talade man om hur effektiv den muslimska missionen var i Afrika. Alltså, som att den fortfarande var det. Inte ett ljud om kristendomen.

Under ”kyrko- och missionsstuder B2:1″ (ah, länge sen man läste B-kurser), påpekades att antalet kristna växte om antalet muslimer i Afrika på 60-talet. Det är alltså 40 år sedan, varför var inte min gymnasielärare lite mer uppdaterad? Det är tydligen också så att på 60-talet var runt 25% av den afrikanska befolkningen kristna medan nu är över 45%… Och det kommer till mer än 20 000 kristna varje dag. Siffrorna kommer ur Philip Jenkins bok ”The Next Christendom”, men är från början från David Barrets ”World Christian Encyclopedia”.

Kristendomen växer explotionsartat över hela världen, nåja nästan hela världen. Vårt lilla hörn i Europa är eftersatt på den fronten, och det har fått många att tro att kristendomen är något gammalt som är på väg ut. Så oerhört fel de har som tror så. Jag hoppas att religionslärare över hela landet kontinuerligt skaffar sig mer korrekta data att ge, även om de skulle visa på något man inte är så överförtjust i, nämligen att kristendomen växer.

Nu är det sista helgen på min praktik. Sen blir det förhoppningsvis så att jag med några dagars arbete kan slutföra en gammal uppsats som det vore skönt att inte ha släpande inför sista terminen av akademiska studier…

Jag har lovat att lägga ut min senaste uppsats, som handlar om Mission-shaped Church och Bo Giertz, det kommer jag snart att göra, då den gick genom i slutet av maj.

För övrigt så är jag så smått igång och planerar lite för en ny godpod episod, alla förslag på ämnen med mera är hjärtligt välkomna, maila dem till: godpodsweden [at] gmail.com

I övrigt så är jag också på gång att snart lägga upp predikningar som jag hållit nu under praktiken.

Igår morse så kollade jag lite på nyhetsmorgon på TV4. Det var ett inslag som genast fångade min uppmärksamhet och som jag ”var tvungen” att se, Lena Einhorn och Sören Wibeck som skrivit var sin bok om Jesus.

Lena Einhorn tror att Jesus och Paulus är samma person och Sören gav inte så mkt uttryck för sin övertygelse, men verkade mer vara inne på att försöka ”avmytologisera” Jesus. Vi kristna har ju förstört honom så…

Det störde mig när jag såg det att det var en sådan bild av Jesus man ville sända på långfredagen och ingen som gav någon form av svar på tal på vad de sa. Men sedan vände det hela och blev väldigt bra.

Jenny Berggren Petr?�n (tror hon har ett sådant fashionabelt dubbelefternamn), har kommit ut med en psalmskiva, från vilken hon sjöng två sånger. Men normalt känner man igen henne som den brunhåriga kvinnan i ”Ace of Base” (bra band för övrigt!). Hon är kristen och fick lite uttrymme att dela sin tro. Tyvärr minns jag inte riktigt hur hon formulerade sig och vad hon exakt sa. Men hon delade detta med tryggheten i Jesus, man slipper vara rädd för döden och man kan även få slippa vara rädd och orolig för mycket annat i livet, för att Gud ser till att ta hand om en. Man får lita på honom. Hon uttryckte sig betydligt mer kärnfullt och bra än vad jag nyss gjort här och jag kan inte säga annat än att det hon gjorde utan tvekan var det bästa svaret på vad de bägge ”experterna” tidigare sa.

Kontentan: Ibland är det inte ett intellektuellt svar som är mest relevant utan ett som är ett uttryck för den kristna tron. Liksom livs levande bevis så att säga.

Hur många präster vågade/kunde idag knyta an till melodifestivalen i sin predikan på ett bättre eller sämre sätt? Jag menar, sitter halva folket och kollar på det hade det ju varit ett guldläge att knyta an till det… för det gjordes väl onekligen efter tsunamin tänker jag mig?

Inte prästen vi lyssnade på idag i alla fall , denne lyckades inte ens knyta an till någon av dagens texter, eller till Jesus eller ens Gud som ett ”samlande” begrepp än mindre använda något som ”alla” kollade på som språngbräda in i evangeliet.

Jag har precis skummat igenom en artikel av Scot McKnight (som är professor i Religious Studies på North Park University (Chicago, Illinois)).

Det är en bra introduktion över överblick över EC. EC har ju problemet och fördelen att det är så vitt, så det inbegriper så många olika sätt att tänka på, lite som Svenska Kyrkan… Det är bland annat därför jag ser EC som något som skulle passa rätt naturligt in i Svenska Kyrkan. Jag tror vi behöver arbeta mycket medvetet med hur vi ska svara på vår tids frågor, något som gäller i varje tid. Och Svenska Kyrkan har i ärlighetens namn mest gett intrycket av att ligga efter de senaste hundra åren. Likadant är det nu, förre ärkebiskopens inriktning passade nog rätt bra som svar på en del 40-talisters intressen och tankar men hur bra går de egentligen överens med yngre generationer?

Jag tror att det vi i dagsläget kallar för klassisk konservatism och klass liberalism allt mer kommer spela ut sin roll, de är svar på gårdagens moderna fråga: Passar den kristna tron verkligen in i ett modernt förnuftsdrivet samhälle? Frågorna av idag är ofta på andra plan, det är inte så svårt att acceptera en andlig tillvaro, däremot är det svårt att acceptera institutioners id?�er om hur människor ska leva. Man har en misstro gentemot hierarkierna och varför skulle kyrkans representanter har något att komma med till mig?

Där tror jag vi har en stark utmaning, att faktiskt arbeta med människors tilltro till oss, att på det praktiska vardagsplanet dela vår tro med människor inte bara med ord utan också med gärningar. Men inte heller med bara gärningar för då blir det ”bara” välgörenhet.

Om det kristna evangeliet är så goda nyheter som vi säger, varför gör vi inte mer av det?