Tänker jag tillbaka ett år, så har det hunnit hända en hel del i mitt liv!
För ett år sedan var jag inne i de allra sista veckorna på praxisterminen på Johannelund, jag visste att jag skulle göra mitt adjunktsår i Vaksala och jag hade träffat min handledare Maria för att planera en del. Men jag var fortfarande inte där (där som i präst, alltså).
Den 8 juni prästvigdes jag tillsammans med vänner och bekanta i Uppsala domkyrka, sedan firade vi det hela i Gottsunda kyrka (fast inte i själva kyrkan förstås, utan i församlingsdelen). Och dagen efter var min första lediga dag som präst, då köpte jag lite prästkjortor och testade att ha en på mig på stan. Det kan jag väl påpeka att det tar ett tag att vänja sig vid uppmärksamheten som skjortan väcker…
Vi planerade för att sommaren skulle vara lugn, men jag var ivrig och ville hinna mycket innan semestern. Jag hann också rätt mycket, men var rätt trött när semestern väl kom. Det är dock helt mitt eget ansvar… Jag hade under den tiden mina första begravningar, dop och vigslar. Det kändes jättehäftigt att få vara präst för de människorna. Begravning är kanske mindre häftigt, men lika viktigt och betydelsefullt som de andra kyrkliga handlingarna.
Efter semestern kom höstterminen, då drog all verksamhet igång och konfirmanderna startade i september. Jag började komma in i en sorts lunk, där man börjar känna igen sådant som sker. Allt är inte längre så nytt. Vilket också är skönt!
Under hösten märkte jag tydligt hur den fortfarande korta men ändå växande erfarenheten gjorde allt större skillnad på många sätt för hur jag upplevde arbetet. Det blev bland annat lättare att bara komma i samspråk med människor som jag inte träffat förr. Inte för att jag någonsin (nästan) varit en svårpratad person (hehe), men man vänjer sig vid att möta människor bland annat i en del av de speciella situationer som man ibland befinner sig i när man möter och behöver kyrkan.
Julen var väldigt hektisk, inte helt planerat så, men den blev också oerhört rolig! Jag upptäckte att högmässan är helt fantastisk att fira som präst, om den har lite tryck. Det var dock ingen ny upptäckt vid julen, men julen underströk verkligen den upplevelsen och glädjen.
En annan viktig privat angelägenhet var förstås efternamnsbytet som jag och min kära fru gjorde i mars. Vi hade ända sedan vi gift oss tänkt byta till ett nytt efternamn, men det tog 3.5 år… 
Läs mer om det här.
Sen kan man nog säga att mina tankar under i princip hela 2009 hittills varit centrerade kring arbetsfrågan, var kommer jag att arbeta från och med 9 juni i år?
En annan höjdpunkt den senaste tiden var konfirmandlägret vi hade i Undersvik, det blev jättelyckat och en höjdpunkt både för konfirmanderna (tror jag bestämt) och för mig personligen (men säkerligen även för andra ledare!).
Tack och lov sökte rätt få tjänsten jag ville ha i församlingen, så den lystes ut igen och jag fick chansen att söka den. Och rätt nyligen nu fick jag beskedet att jag fått den. Vilket känns oerhört roligt eftersom jag trivts bra i Vaksala, och väldigt gärna fortsätter där en tid framöver (hur lång får Herren bestämma).
Idag har jag konfirmerat konfirmanderna i min basgrupp och assisterat vid den andra basgruppens konfirmation. Och nu står jag inför min sista vecka innan jag går på semester och sedan inte längre är pastorsadjunkt, vilket förstås också föranlett det här inlägget lite grann…
När jag sedan börjar arbeta igen den 9 juni, är det som ungdomspräst i Vaksala med bas i ett annat distrikt och delvis andra uppgifter och lite ”nya” medarbetare (”nya” eftersom jag ändå träffat alla och haft en del med dem att göra). Det känns som att det är dags nu.
