Inte så att jag menar mig vara färdig som person på alla sätt, eller ens som präst, som det här skämtet antyder:
Den unge prästen hade just flyttat in. Ett par äldre församlingsbor kom för att hälsa honom välkommen, just som han höll på att packa upp alla sina böcker.
— Den förra prästen hade väl mycket böcker han också?
— Nä, sa en av församlingsborna, han var utlärd när han kom han.
Slutgiltigt utbildad eller färdig som person blir man inte under jordelivet. Men nu är ett kapitel i mitt liv avslutat, nämligen prästutbildningen. Visst jag har en vecka kvar innan den officiellt är avslutad och jag får mitt examensbevis, men det som är kvar innan dess är en avslutning för klassen, en dags utvärdering och slutligen en avslutning till (dock för hela skolan då). Så jag ser det som att min utbildning i allt väsentligt är avklarad och slut.
Det känns märkligt. Inga PM som ska in, inga uppsatser som ska skrivas, inget nytt språk som studeras. Jag har fått min teologie kandidat-examen (det är inte den examen jag får ut först på fredag utan det är en examen på att jag gjort klart min pastoralteologiska utbildning, och sen kommer ytterliggare en examen på lördag om lite mer än en vecka, nämligen prästexamen och sen slutligen vigningen). Men det finns inte längre någon prestation som ska utföras innnan prästvigningen.
Jag tror inte att omvälvningen som det innebär att ha klarat av en längre akademisk utbildning skiljer så mycket mellan disciplinerna, däremot möter man en onekligen stark kontrast när man blir präst, mellan vad man gjort under studierna och vad man kommer göra i tjänst. Under studierna har jag ju studerat historia, själavård, liturgi, hebreiska, bibeltexter mm. och när jag börjar arbeta så finns det många andra saker som blir viktiga och verkligheten är ju knappast en spegel av den akademiska världen.
Men jag ser fram emot både vigningen och den tjänst som därmed börjar. Det känns roligt att kunna göra det nu, det har tagit sin tid att ställa om från akademiker till att växa in i tanken på att snart verkligen bli präst. Det där man hade i sikte för 6 år sedan, men som nu kommer bli verklighet.
Så, min utbildning är slut nu och jag börjar se en delvis annan tillvaro hägra en bit bort. Inte för att det yrkesverksamma livet i kyrkan nödvändigtvis är så mycket roligare eller bättre än studierna, alla gånger. Utan för att det var ju det här jag började och slutförde studierna för. Till det kommer den ju rätt grundläggande komponenten att det var ju detta som Gud kallade mig till.
Det kommer onekligen att bli intressant.
Tags: eftertanke, reflektion, tro