Sitter nu och läser en bok om själavård, ”Holy listening” av Margaret Guenther, den är bra, men jag har inte någon större lust att läsa om själavård just nu 
Hon skriver:
We all have a story. We are a story. The director’s task is to help connect the individual’s story to the story and thereby help the directee to recognise and claim his identity in Christ.
Högintressant, också ur postmodern synpunkt. Eftersom det postmoderna handlar mycket om berättelser, snarare än om sanna/falska utsagor, så har förstås det själavårdande perspektivet en naturlig anknytningspunkt med tidsandan. Man lyssnar på berättelsen och interagerar med den, allt eftersom konfidenten (så kallar man den som kommer för själavård) berättar den.
Liknande tal har jag också hört om predikan, av den presbyterianske pastorn Tim Keller. Att eftersom vi lever i postmodern tid behöver vi ta fasta på berättelserna och visa hur Jesus är lösningen på varje berättelses problem.
Man kan till exempel tänka på hur en vanlig film dramaturgisk är upplagd, med inledning och allt högre drama till klimax kommer och en lösning (eventuellt) sker och sedan efterspel (typ). Vi har massor av berättelser i Bibeln som går att dra av, förutom att man kan använda sig om berättelser som är samtida. Och sen då visa hur Jesus är lösningen på problemet (ja, inte varenda problem i världen, något ska man ju plåster och godis till).
Jag har inte på långa vägar tänkt klart över detta med berättandet och berättelsen. Eller för den delen Margarets påstående om att vi alla är en berättelse. Det är intressanta perspektiv och jag hoppas att få mer insikt om hur jag kan använda mig av det i mitt eget liv och i det tjänst jag snart går ut i.
Tags: berättande, berättelse, Guenther, Keller, predikan, själavård
Såg en rubrik från Dagen i NewsFire precis: Få förändringar i medievärlden på tio år.
Först höll jag på att sätta morgonkaffet i halsen (vilket är rätt spektakulärt eftersom jag drack morgonkaffet för ett par timmar sedan), sen klickade jag på länken och läste Sandlunds krönika, som jag gissar är på baksidan av dagens Dagen.
Jag fattar vad hon är ute efter, men det är en aningen klumpig rubrik eftersom vad hon är ute efter är att god journalistik inte har förändrats. Vilket jag håller med om. Däremot är det viktigare nu än förr att ge ”credit where credit is due.” Vilket traditionella medier (eller gammelmedier som en del kallar dem) tenderar att vara dåliga på vad gäller bloggvärlden. Likaså har kvalitén sjunkit i mina ögon, Dagen lider också av det, det är en stor andel av ”nyheterna” som bara är ”kopiera-klistra in”-heter, vilket är trist och en bra grogrund för att lögner och desinformation snabbt kan spridas.
Vad gäller förändringarna de senaste tio åren går de nog inte att överskatta, samtidigt som vissa kanske överskattar dem på kort sikt. Men möjligheterna som bloggar och podcasting ger är oerhörda, och även om god journalistik och underhållning (i viss mån) fortfarande är samma till sin karaktär så finns nu möjligheten för betydligt fler aktörer och framför allt aktörer som kanske annars inte haft samma möjligheter att komma fram.