Min religionslärare på gymnasiet (då nyligen utexaminerad) sa att ”Kristendomen ansågs vara kolonialisternas religion” i Afrika.

Missionärer i vår kyrka hade berättat om att muslimska ledarna satt på första bänken vid invigningen av ny kyrka. Att afrikanerna i vår kyrka inte ansågs sig vara en del av ”kolonialisternas religion” var också tydligt. De hade en alldeles egen övertygelse.

Hon sa också att kristendomens kvinnosyn innehåller två delar: ”madonnan och horan”. Dvs, antingen ett ouppnåeligt helgon-ideal eller total utsläpphet.

Suck. Vad gör man? Kristendomen angrips alltid från helt olika sidor, som är sinsemellan diametralt motsägande.

Till exempel angrepp Nietzsche kristendomen för att vara de svagas religion, och skydda de svaga. (Den hade inspirerat demokratin, en annan av dess många brister.)

Samtidigt angrips den som ”förtryckarnas religion”.

Samtidigt som folk idag kan säga att man är kristen för att man är ”svag”.

Det finns ingen direkt koherens i det här. Visst har kyrkan gjort många fel, det är jag med på. Men det finns ingen vilja (från vissa) att skilja detta från kristendomen. Visst måste kyrkan bli bättre på att kommunicera.

En annan lärare på gymnasiet hävdade att ”kyrkan” (som helhet) stödde apartheid-regimen, trots att kyrkan inspirerat och i vissa fall lett kampen mot apartheid. Desmund Tutu blev ärkebiskop i Anglikanska kyrkan mitt under apartheidregimen, och var biskop över många vita präster, precis som sig bör.

En annan lärare hävdade att kyrkan i Tyskland följde med nazisterna, eller flyttade till USA.

Inte ett ord om alla präster som engagerade sig i motståndsrörelsen, i t.ex. Bekännelsekyrkan, eller alla de katolska präster som stod emot, alla de munkar och nunnor som hamnade i koncentrationsläger, eller Dietrich Bonhoeffer osv.

Den katolska kyrkan var i allmänhet starkare i sitt motstånd, eftersom nazisterna tog över den lutherska tyska kyrkan genom partipolitiska val. De som röstade igenom ”deutsche christen” var ju det tyska folket – precis som hade skett i Sverige om en majoritet varit nazister och röstat i kyrkovalet.

Jag säger inte att det inte kunde ha varit mer motstånd. Men jag säger att det är oärligt att förvränga bilden.

Det verkar som att det finns en tolkningsram av att kyrkan alltid är på maktens sida, och det är jag så trött på. Dels för att det går emot Kristendomens kärna, både i Gamla och Nya testamentet framgår det tydligt att Gud är på de svagas sida, mot förtryckarna och all annan praxis är ett svek mot denna insikt.

Men jag är också trött på det eftersom bilden inte är sann.

Det kräver kunskap för att på ett vettigt sätt kunna ta avstånd från när kyrkan gjort fel, men också ge kunskap om när kyrkan faktiskt har handlat mot förtryck.

/Christoffer