Jag håller med om att det är fel att lägga all skulden på individen och ”världen”. Kyrkan har i mångt och mycket själv bidragit till att det blivit ett konsumistiskt tänk även i gudstjänstsammanhang.

Känslan ska inte vara ett krav för att det ska funka. På ställen där det är det brukar det resultera i en faslig massa ljugande…

Jag tycker det är fel att lägga all skuld för det synsättet på individen och kulturen utanför kyrkan. Jag tror det är oundvikligt att vi får en sådan inställning om vi har en väldigt känslocentrerad form.

Jag tycker att formen skall vara sådan att man kan delta och relatera till Gud även om man inte har en massa känslor. Känslosam lovsång har sin plats, men kan inte vara det som dominerar.

Det är inte så konstigt om människor tror att det är nåt fel om de inte känner om formen inte låter dem delta utan att vara uppfyllda av känslor.

Vi är vad vi konsumerar?

Men jag reflekterar en del över vad den förväntan kommer ifrån. Och då tror jag att det har med formen att göra.

/Christoffer

Jag tror den grundläggande problematiken är att man tänker att det ska ”göra något för” en. Varför ska man förvänta sig känslor? Det kan vi ju inte göra annars i vårt kristna liv. Visst kan vi få det, man kan ju få vara med om härliga saker, men att förvänta sig det på ett ”konsumistiskt” sätt är ju knappast gott.

Men jag tror att själva formen (dvs. den som vi pratar om här) kan vara en del av problemet. Den är väldigt känslofokuserad. Även om textrader ibland och ibland inte utgår från känslorna, så finns det såna förväntningar förknippade med formen.

Är det konstigt om församlingen blir känslofokuserad, och kanske i längden självcentrerad, om det finns ett sånt fokus (i lovsången)?

Det tycker inte jag. Samtidigt är jag naturligtvis inte emot känslor i lovsången, men det kanske inte får / bör vara ett så stort fokus på det?

/Christoffer

Vad jag är ute efter är texter som inte utgår från den personliga känslan och förstås att man som gudstjänstfirare inte ska se sig som en konsument som ska bli känslomässigt tillfredsställd. Däremot får ju musiken gärna vara av en tillgängligare art än vad den ofta är idag…

Det ena är att vi inte skall ha så mycket känslosam lovsång, eftersom den blir svår att relatera till för den som inte ”känner”. Många är det i sådana sammanhang som beter sig som ”om” de känner en massa saker. Är det lovsång?

Jag tycker därmed att den äldre formen av liturgi (dvs. den genomtänkta) återigen visar sin styrka. Där deltar jag oavsett vad jag känner. Formen bygger inte på mina känslor, den fokuserar inte mina känslor.

Det andra är att man isåfall skall ha mycket fokus på känslosamt betonad lovsång, att det är det som ”är” lovsång.. men att man isåfall inte skall ägna sig åt det om man inte känner så mycket..?

Eller i värsta fall att man skall bete sig som om man känner en massa fast man inte gör det..

/Christoffer