Jag kan tänka mig två – tre möjliga svar:

Det ena är att vi inte skall ha så mycket känslosam lovsång, eftersom den blir svår att relatera till för den som inte ”känner”. Många är det i sådana sammanhang som beter sig som ”om” de känner en massa saker. Är det lovsång?

Jag tycker därmed att den äldre formen av liturgi (dvs. den genomtänkta) återigen visar sin styrka. Där deltar jag oavsett vad jag känner. Formen bygger inte på mina känslor, den fokuserar inte mina känslor.

Det andra är att man isåfall skall ha mycket fokus på känslosamt betonad lovsång, att det är det som ”är” lovsång.. men att man isåfall inte skall ägna sig åt det om man inte känner så mycket..?

Eller i värsta fall att man skall bete sig som om man känner en massa fast man inte gör det..

/Christoffer

Jag håller helt med dig. (Iallafall i dina två första synpunkter.) Och även i din tredje, även om jag kanske inte alltid tycker att psalmer är otillgängliga resp. lovsånger tillgängliga.)

Men jag tror att själva formen (dvs. den som vi pratar om här) kan vara en del av problemet. Den är väldigt känslofokuserad. Även om textrader ibland och ibland inte utgår från känslorna, så finns det såna förväntningar förknippade med formen.

Är det konstigt om församlingen blir känslofokuserad, och kanske i längden självcentrerad, om det finns ett sånt fokus (i lovsången)?

Det tycker inte jag. Samtidigt är jag naturligtvis inte emot känslor i lovsången, men det kanske inte får / bör vara ett så stort fokus på det?

/Christoffer

Det håller jag förvisso med dig om.

Men jag reflekterar en del över vad den förväntan kommer ifrån. Och då tror jag att det har med formen att göra.

/Christoffer

Jo, jag tror att förväntan har med det att göra också. Men jag tror att förväntan finns och ”frodas” bättre i vissa former.

Hehe. Nä, samtalsämnet var väl snarare av den konsumistiska sorten, inte sant? Vore väl konstigt om jag bytte perspektiv så mitt i?

Jag tycker det är fel att lägga all skuld för det synsättet på individen och kulturen utanför kyrkan. Jag tror det är oundvikligt att vi får en sådan inställning om vi har en väldigt känslocentrerad form.

Jag tycker att formen skall vara sådan att man kan delta och relatera till Gud även om man inte har en massa känslor. Känslosam lovsång har sin plats, men kan inte vara det som dominerar.

Det är inte så konstigt om människor tror att det är nåt fel om de inte känner om formen inte låter dem delta utan att vara uppfyllda av känslor.