Brygubben gjorde ett riktigt fynd på Youtube:

Uppsala stifts styrelse tog tidigare den här månaden beslutet att avvisa äktenskapsutredningen som är ute på remiss till alla stiften.

Motivationen är enligt biskop Ragnar Persenius: ”Det finns starka teologiska skäl för att säga nej till ett utvidgat äktenskapsbegrepp. Men vi bejakar att det finns en i kyrkan och samhället erkänd livsform för samkönade par”

I beslutsunderlaget skriver man bland annat: ” Utredningen har inte visat att det är nödvändigt av jämställdhets- eller diskrimineringsskäl att vidga äktenskapsbegreppet till att också gälla par av samma kön. De argument som anförs är av känslo- och symbolkaraktär: äktenskapets klang och betydelse som värdemätare etc. Eftersom partnerskapet infördes just för att ge en med äktenskapet jämställd samlevnadsform kan knappast samma argument anföras för att avskaffa partnerskapet.”

Jag avslutar detta inlägg med att citera två stycken från beslutsunderlaget (som föregående länk leder till):

I den teologiska sakfrågan kan i korthet framhållas följande. Enligt evangelisk-lutherskt synsätt hör äktenskapet jorden till men denna jord kan inte separeras från Gud och Guds skaparvilja. Det betyder att i den meningen förfogar varken kyrkan eller staten över äktenskapet. Alltså är frågan inte ”världslig” i den meningen att den kan frikopplas från skapelseteologin. För Luther var det självklart att den världsliga fursten var kristen och lydde Guds lag. I vår tid är förutsättningarna annorlunda. Den sekulariserade staten är en modern företeelse.

Det finns ett grundläggande skapelsemönster som gestaltas i äktenskapet mellan man och kvinna. Vår kyrkas vigselordning börjar med att anknyta till Guds skapelse av människan – av mannen och kvinnan – och kopplar äktenskapet till Guds vilja: ”Äktenskapet är ett heligt förbund förordnat och välsignat av Gud, himmelens och jordens skapare.” Det är inte teologiskt möjligt att definiera äktenskapet utan hänsyn till kontrahenternas kön och roll när det gäller skapelsens fortbestånd. Utan förening av manligt och kvinnligt kan inte liv födas. Det synliggörs i äktenskapet. Det betyder inte att barnlösa äktenskap är mindre värda eller en nedvärdering av andra relationer eller av ensamstående. Skapelsen är inte enhetlig,

Som bekant har besöken vid huvudgudstjänsten i Svenska Kyrkan minskat markant under de senaste årtiondena, t.ex. så var under 1990: 9 014 636 gudstjänstbesök. Men 2006 var det 5 521 922! Det är en minskning med 3 492 714!!! Det är en enorm summa!

Var är paniken? Var är frågorna om varför inte fler går i kyrkan? Vill vi inte att fler ska gå i kyrkan?

Läste en artikel från allelon.org av Sally Morgenthaler om ”Worship as Evangelism” länkat från Tro & tänk, intressant läsning om varför det inte räcker med att göra en häftig gudstjänst för att folk ska gå i kyrkan.

Hon skriver om de gånger hon upptäckte fungerande evangelisation i kyrkor hon besökte:

I dug a little deeper when that happened. Invariably, I found another value at work behind the worship production: a strong, consistent presence in the community.

Intressant va? Varför är det då inte så att vi får fler gudstjänstbesökare i SvK när vi så ofta har stark närvaro i samhället?

Har vi alltid stark närvaro? Bara för att det finn diakoner, församlingsassistenter och präster (mfl förstås) som gör fantastiska arbeten med människor betyder inte det att det alltid når fram så mycket som det kanske finns potential för. Det blev mycket ”kansken” i meningen men det är viktigt att inte underminera det fantastiska arbeten som oerhört många anställda i kyrkan gör. Frågan är bara på vilket sätt har vi närvaro i samhället? Det kanske finns rum för utveckling och reflektion?

Bygger närvaron helt på de anställda? En del av den reflektionen kanske handlar om just detta, finns det till exempel frivilliggrupper av olika slag som gör en praktisk skillnad i människors liv? På många håll finns det sådant och man kanske skulle våga expandera det mer? Vilka olika sammanhang når man ut i med sin närvaro?

Hur ser vi på våra ”verksamheter” Ör gudstjänsten på söndagen själva hjärtat i församlingen så som det är tänkt? Om det går 2-10 personer så skulle jag nog vilja antyda att det inte är fallet. Man kanske behöver fundera kring hur de olika verksamheterna hänger ihop och framför allt kanske över hur man motiverar dem utifrån ett församlingsperspektiv där Kristus missionbefallning är och bör vara central.

Sen har vi de kyrkor som profilerar sig starkt och därmed drar rätt mycket folk, Morgenthaler skriver om megakyrkor i USA:

Having excelled at making theirs the best churched experience on the market, they were perfectly positioned to absorb the windfall of disgruntled attendees from dwindling mainline congregations and failed, contemporary start-ups.

Det blir lätt en illusion om man får många kyrkobesökare, att allt är som det ska i denna kyrka. Frågan man behöver ställa sig är ju vilka man drar till kyrkan, de som inte gått i kyrkan förr eller/och de som redan gått mycket i kyrkan men inte funnit sig tillrätta någon annanstans.

Det är ju inget fel med människor som kommer från andra församlingar och som inte känt sig hemma där, men risken är överhängande att de börjar ”bygga” församling som de alltid gjort, som en kristen sub-kultur i förhållande till övriga samhället. Vilket gör det än svårare att nå människor som inte tidigare gått i kyrkan.

Mission-shaped Church lösning på det hela går ut på att skapa andra mötesplatser än huvudgudstjänsten. Det betyder inte att man ska sluta satsa på huvudgustjänsten, Cray underströk att man ska satsa ännu hårdare på den med, men att också öppna för nya sammanhang och på så sätt kanske nå nya människor.

Tags: Emerging Church, gudstjänst, Mission-shaped Church

Och det är dags för examensarbete, så det är hoppa upp en pegg till, så att säga

Det ska bli roligt, bara jag kommer på vad jag ska skriva om.

Jag har funderat på att skriva som ”underordning” utifrån Bibeln och teologi, vilket vore intressant.

Det enda ämnet jag funderat på är att jämföra Augustinus teodic?© och Irenaeus, där Augustinus är den variant som gällt i kyrkan under många hundratals år medan Irenaeus inte fått så mycket uppmärksamhet förrän på senare år. Det intressanta med Irenaeus är att hans modell passar betydligt bättre med evolutionsbiologin.