Tänkte att det var dags att avge något slags livstecken efter ett par veckors bloggtystnad

Jag är nu stationerad på min praktikplats sen en och en halv vecka och har haft rätt så fullt upp sedan dess. Min kära hustru tog med sig hundarna och följde med mig upp hit, men är nu en vecka hos sina föräldrar för att träffa barndomsvänner bl.a.. Så jag är gräsänkling (nynnar på gräsänklingblues) i några dagar. Det innebär att jag inte har något vettigt att ta för mig de timmar (så många det nu blir) jag är ledig om dagen

Det förekommer förstås en massa funderingar i min skalle och mycket diskussion med min med-praktikant och vår handledare. Men jag vill inte berätta en massa så här på bloggen, tycker inte det känns ok att lämna ut någon så där direkt. Men jag kommer med största sannolikhet delge tankar och insikter efter hand som tiden går (antagligen efter praktiken) när det hunnit sjunka in lite och jag kan ge uttryck för dem utan att knyta upp det på ett för individer utlämnande sätt.

Jag kan inte komma ifrån att jag tycker det är mycket tveksamt när präster bloggar om sina upplevelser i sina församlingar och jag tycker det är lika tveksamt om jag som kandidat bloggar om mina upplevelser av personerna runt mig på mina praktiker. Dock vill jag ta upp ett par saker som jag tänker på.

Man vinner på att vara tillgänglig i bygden Det går nog inte att överskatta betydelsen att skaffa sig goda personliga relationer med andra människor, oavsett vilken situation man befinner sig i. Det tycker jag har blivit tydligt under min tid här hittills. Kan man skaffa en god relation till dopföljet, barnen på skolavslutningen osv. så är mycket vunnet. För då har man skaffat sig goda kommunikations- och vänskapskanaler som man själv, församlingen och alla andra kan ha mycket nytta av. En tråkig präst som bara längtar hem är inte särskilt inspirerande att ha att göra med, därför är det bra att inte vara en sådan… Rätt utnyttjad vältalighet är guld värt Att kunna sin retorik och att öva upp sig i att uttrycka sig fritt, utan papper, är utan tvivel något oerhört bra att ha med sig. Det handlar ju inte om bondfångeri utan om att göra kommunikationen så effektiv och trevlig som möjligt så det man vill ha sagt kommer fram, vilket förhoppningsvis leder till glädje för alla parter.

Vital teologi är det enda som håller Det är knappast en ny lärdom (det är inte de andra heller), men nog så värd att ta upp om och om igen. Att tro att man kan fuska med teologin och överge centrum (som är Kristus) och göra allt till light-teologi håller helt enkelt inte. Inte för en själv och inte för någon annan heller, det leder ingenstans förutom till depression och ångest förstås. Det som håller är Kristuscentrerad teologi som håller ett fast fokus på målet och som söker att i det dagliga livet inkarnera denna (om man någon gång vill bli påmind om vad det är man är utskickad för så kan man alltid läsa Mat 28:16-20). En svår uppgift, men ack så värt besväret! Nu ska jag gå en runda för att förbränna kyrkkaffe-dopfike-begravningskaffe-välkomstfike-fettet.